Jag lägger antagligen alldeles för mycket tid på att tänka på katastofer och elände men det är svårt att slå bort dessa tankar när vi lever i denna oroliga värld. Med ett skakande världsläge kan man tycka att själförsörjning vore en prioriterad fråga och den har visserligen kommit upp i debatten lite mer tycker jag men någon nämnvärd ansträngning till förbättring går inte att se än. Men hur ser egentligen Sveriges självförsörjningsgrad ut?
ATL (Lantbrukets affärstidning) har tittat på saken och i en intervju med Therese Frisell, sakkunnig på Livsmedelsverket, säger hon att försörjningsgraden är lika med noll…noll!! Inte så förvånande men ändå helt galet om det är så. Anledningen är bland annat att vi är så beroende av importvaror till jordbruket,som till exempel gödningsmedel och protein till djurfoder. Vid en kris skulle vi snabbt behöva ändra om produktionen och använda mer arbetskraft iställer för maskiner, byta ut gris- och kycklingproduktion till naturbeteskött och börja odla mer rotfrukter istället för spannmål. En helt annorlunda produktion vill säga!
Tänk vid andra världskriget, då en stor del av befolkningen fortfarande var bönder med små gårdar och vi använde hästar istället för bränsleslukande jättemaskiner. Idag bor vi istället i städer, många har aldrig sett en ko eller en gris på riktigt och gamla kunskaper har eller börjar helt försvinna hos gemene man. Vi är i det stora hela en befolkning helt beroende av att någon levererar mat, vatten, el och värme till oss.
I dagsläget hyr jag en stuga där vi eldar för att få värme och skulle kunna värma mat på vedspisen om det behövdes, men jag hoppas att min familj snart har en egen gård på landet med möjlighet till självförsörjning. Min önskan är att kunna rå om min familj själv och inte bli totalt utelämnad om det skulle inträffa en krissituation, för här känns inte staten som någon att lita på!
Miljömedvetaren 